För att förstå vad den här texten handlar om kan det vara hjälpsamt att känna till lite om svensk språkhistoria. En enhetlig ortografi alltså en gemensam norm för rättstavning etablerades först på 1700-talet, bland annat genom Olov von Dahlins inflytande. Innan dess styrdes stavningen mer av estetik än av regler, och samma ord kunde stavas på flera olika sätt i en och samma text. Att stavningen blev mer enhetlig innebar dock inte att den blev mer ljudenlig.

I svenskan kan vokaler vara korta eller långa, och den skillnaden påverkar ords betydelse. Problemet är att det inte är vokalerna själva som markerar längden, utan konsonanternas enkel- eller dubbelteckning. Det hade varit betydligt tydligare om vokalerna i stället dubbeltecknades när de är långa i stället för att konsonanter dubbeltecknas efter korta vokaler. Egentligen är det ganska ologiskt, eftersom konsonanter i svenskan alltid uppfattas som korta rent betydelsemässigt, även om deras faktiska längd kan variera.

Jag menar att en mer ljudenlig stavning av svenskan skulle underlätta mycket för de flesta särskilt för personer med läs- och skrivsvårigheter och för dem som lär sig svenska som andraspråk.