Så här skulle det kunna se ut
X-ljudet (”sje-ljudet”) borde, precis som alla andra ljud i vårt språk, få en egen bokstav. En lämplig sådan kunde vara ”x”, eftersom detta tecken redan står för x-ljudet i många språk och knappast används till något särskilt viktigt i svenskan i dag. I stället representerar ”x” en kombination av ljuden k + s.
Med detta skulle vi slippa alla krångliga stavningar av ”sje”-ljudet – det finns minst sju olika stavningsvarianter i svenskan – samtidigt som vi skulle kunna stava ord som taksi precis som de låter, helt i linje med exempelvis norskan.
Bokstaven ”c” fyller heller ingen tydlig funktion i svenskan. Den kan som regel ersättas av ”k” eller ”s”, så bokstaven skulle i stället kunna användas för tj-ljudet, precis som i italienskan. Då skulle vi kunna stava cöök (kök), caata (tjata) och cääna (tjäna) med samma bokstav för samma ljud.
Bokstaven ”ä” används i dag främst vid lång vokal. De korta ”ä”- och ”e”-ljuden sammanfaller i de flesta svenska dialekter och stavas omväxlande med ”ä” eller ”e”. Mitt förslag är att ”e” används för denna korta vokal.
J-ljudet borde naturligtvis alltid stavas med ”j”, alltså ljudenligt och konsekvent.
En knepigare fråga är hur vi ska markera ”ng”-ljudet. Ursprungligen tänkte jag att den ljudenliga stavningen skulle kunna skrivas helt och hållet med den vanliga svenska teckenuppsättningen, men eftersom det är relativt enkelt att utöka denna – och för att behålla konsekvensen – föreslår jag i stället tecknet ”ŋ”, som många känner igen från fonetisk skrift. Det används även i flera andra språks alfabet, till exempel i samiska. Ett förslag på hur ett sådant tangentbord skulle kunna se ut finns beskrivet i menyn ”Ljudenlig stavning”.
I resten av denna text använder jag det nya tecknet, nu när jag har förklarat det.
Om konsekvens, förenkling och historisk stavning
I den ljudenliga stavningen försvinner även olika typer av historisk stavning. ”Skuld–skyldig” blir skuld-xyldig. Å-ljudet stavas alltid med å (eller åå). Detta ordsläktskap är enligt min mening inte tillräckligt för att motivera en stavning som strider mot ljudet.
Jag tror också att det vore rimligt att låta småord stavas olika i betonad och obetonad ställning, till exempel vii/vi, meed/me, åk/å, alltså att ortografin anpassas efter hur ordet faktiskt uttalas. Det är dock snarare ett steg två i utvecklingen – men som ni kanske märker har jag redan provat det här i texten.
Accent 1 och accent 2
Vissa problem i den traditionella stavningen kvarstår även i min ljudenliga stavning. Svenska ord kan betonats på olika sätt. I ordet anden (bestämd form av ”and”) ligger betoningen endast på första stavelsen (accent 1), medan anden (bestämd form av ”ande”) har ungefär lika stark betoning på båda stavelserna (accent 2).
Mitt förslag är att ord med accent 2 skrivs med en apostrof mellan de betonade stavelserna, till exempel an’den.
Stavelser med lång (dubbeltecknad) vokal är alltid betonade. Vi har inte svårt att betona orden ”vokal” eller ”funktion”, där betoningen ligger enbart på sista stavelsen. Problemet uppstår när även den första stavelsen ska betonas trots att den har kort vokal (accent 2), till exempel i uppstå, innesluten, framtiden. En lösning kan vara att sätta ett bindestreck efter den korta betonade stavelsen, eller möjligen också här använda apostrof, exempelvis up’stå, inne’sluten.
Ganska många ord – ofta lånord – betonas på sista stavelsen, trots kort vokal. För att markera uttalet föreslår jag att man sätter en apostrof i slutet av ordet: till exempel fårel’ (forell), peren’ (perenn), kolås’ (koloss) med flera.
Avslutning
Härmed återgår vi till det gamla, välkända sättet att stava! Nu har du fått ett smakprov på hur en ljudenlig stavning kan se ut. Annorlunda? Ovant? Självklart – men kanske inte så svårläst ändå?
Tyck gärna till om mina tankar och förslag.
Hälsningar,
Lasse