Kort tillbakablick
Den svenska ortografin (stavningssystemet) har i stort sett likadan ut sedan stavningsreformen 1906. Denna reform var ett steg i riktning mot en ljudenlig stavning, dvs att skrivna tecken, som inte längre svarade mot det talade språket togs bort (t ex ”f” i ”hafva” försvann och ordet stavades därefter ljudenligt ”hava”, för att i senare tid moderniseras ytterligare till ”ha”).
Jag anser att det nu, i början på 2000-talet, är dags för en ny, och än mer genomgripande stavningsreform. Varför inte ta steget fullt ut och införa en stavning, som är, så långt möjligt, helt ljudenlig, dvs att varje språkljud konsekvent motsvaras av ett och samma tecken. Jämför här gärna med t ex finskan, som i stort sett har ljudenlig stavning.
Jag är övertygad om att en sådan stavning skulle välkomnas av alla de människor i vårt land, som har större eller mindre läs- och skrivsvårigheter och på olika plan hämmas i kontakten med skriven svenska, och även för det stora antalet nyanlända, som brottas med att lära sig svenska.