Föreslagna tecken i ett ljudenligt svenskt skriftsystem
Översikt
En grundläggande målsättning för ett ljudenligt skriftsystem är att varje ljud i svenskan ska representeras av exakt ett tecken – aldrig av kombinationer av flera bokstäver. Nedan följer förslag på hur de centrala svenska ljuden kan få entydiga och konsekventa tecken.
Sje-ljudet
Sje-ljudet är i dag ett av svenskans mest oregelbundet stavade ljud, med en lång rad olika skrivsätt. För att skapa enhetlighet föreslås att alla stavningar av sje-ljudet ersätts med tecknet x.
I den nuvarande stavningen används x för ljudkombinationen k + s, vilket ur ljudenlighetssynpunkt inte är optimalt. Denna kombination bör i stället skrivas ks, som exempelvis i norskan. Då frigörs tecknet x för en betydligt mer konsekvent funktion – att stå för ett enskilt ljud. I flera språk, liksom i fonetisk skrift, representerar x redan ett ljud nära svenskans sje-ljud, vilket gör det till ett naturligt val.
Kort e- och ä-ljud
I modernt talspråk sammanfaller kort e-ljud och kort ä-ljud hos de flesta svensktalande. Detta gemensamma vokalljud hörs exempelvis i orden vänta–ventil och berg–färg (med något mörkare klang före r).
Det föreslås därför att tecknet e används för detta korta ljud, och att ä reserveras enbart för det långa ä-ljudet, som då dubbeltecknas i enlighet med systemet.
Å-ljudet
Å-ljudet stavas i dag på flera olika sätt. I en ljudenlig stavning föreslås att å-ljudet alltid stavas med å, så att som blir såm och sova blir sååva.
Tecknet o reserveras därmed för ett genuint o-ljud, som i tom eller skoog.
Ng-ljudet (ŋ)
Ng-ljudet är svårhanterligt i dagens stavning och saknar ett entydigt tecken. De bokstäver som blir över (q och w) är olämpliga eftersom de inte associeras med ljudet.
Det finns däremot ett etablerat tecken i både fonetisk skrift och flera andra språk, bland annat samiska: ŋ (versal: Ŋ). Detta är det naturliga valet för ett ljud som bör betecknas med ett unikt tecken.
Tje-ljudet
Bokstaven c förlorar sin nuvarande funktion i det föreslagna systemet, eftersom dubbelteckningen ck försvinner och c i övriga sammanhang ersätts med s eller k.
Därför kan c med fördel användas som tecken för tje-ljudet, i linje med hur det används i bland annat italienskan, där c före mjuk vokal markerar just ett tje-ljud.
Vill du att jag även skapar en sammanfattande tabell över alla ljud och deras föreslagna tecken? Det skulle göra presentationen ännu tydligare och lättare att använda.