Fram för en ljudenlig stavning!
För att förstå vad denna text egentligen handlar om måste man kanske veta något om svensk språkhistoria. En enhetlig s k ortografi (”rättstavningsnorm”) fick vi först på 1700-talet, bl a genom inflytande av Olov von Dahlin. Innan dess hade stavningen varit estetiskt betingad, snarare än regelstyrd. Samma ord kunde stavas på många sätt inom en och samma text. Att stavningen blev enhetlig betyder dock inte att den blev ljudenlig.
Vokalerna i svenskan kan vara korta eller långa. Skillnaden i vokalernas längd innebär skillnad i ords betydelse. Olyckligtvis är det konsonanternas enkel- eller dubbelteckning som markerar vokalernas längd. Det vore tydligare om i stället vokalerna själva enkel- eller dubbeltecknades för att markera deras längd. En ljudenlig stavning av svenskan borde till exempel innebära att långa vokaler dubbeltecknas, inte som nu, att konsonanter dubbeltecknas efter korta vokaler (Egentligen ganska ologiskt!). Konsonanter betraktas ju faktiskt alltid som korta i svenskan, eller rättare sagt: konsonanters längd kan variera i praktiken, men är aldrig betydelseskiljande.
Jag tror att en ljudenlig stavning av svenska språket skulle underlätta livet betydligt för de flesta människor, men speciellt för personer med läs- och skrivsvårigheter, och även för personer med ett annat modersmål som vill lära sej det svenska språket.
Och så här skulle det kunna se ut:
Xee-juudet (sje-juudet) boorde såm ala andra juud jiivetviis fåå en eegen bok-staav. En lemplig såådan kunde vaara ”x”, eftersåm dena beteknar xee-juud i många språåk å inte anvends til nåt vetigt i svenskan endåå. Teknet ståår ju föör en kåmbinaxoon aav ljuden ”k” å ”s”. Å vips sliper vi ala krångliga staavningar av ”sjee”-juudet, (de fins MINST xutån oolika såådana i svenskan!) sam-tiidigt såm vi kan skriiva t eks oordet taksi såm de lååter, presiis såm i nårskan!
Bok-staaven ”c” haar heler ingen vetig funkxoon i svenskan. Den kan ju i almen-heet eersetas av ”k” eler ”s”, så den kunde anvendas til c-juudet (tjee-juudet), såm t eks i italieenskan. Altså kunde vi staava cöök (”kök”), caata (”tjata”) å cääna (”tjäna”) me sama bok-staav!
Bok-staaven ”ä” anvends baara viid lång vokaal, eftersåm de kårta ”ää-et” å ”ee-et” samanfaler i dåm flesta svenska dialekter å staavas ömsåm me ”ä”, ömsåm me ”e” i nuulääget. Mit förslaag äär at teknet ”e” anvends föör dena kårta vokaal.
J-juudet boorde jiivetviis al-tiid staavas me ”j” eenbaart, dvs juudeenligt.
En kneepigare saak äär at hita et lempligt teken föör ”ng”-juudet. Uursprungligen vaar min tanke at den nyya staavningen skule kuna skriivas heelt å hålet meed den vaanliga svenska tekenupsetningen, men eftersåm de äär relatiivt enkelt at modifieera dena, men ääven föör at kånsekvent behåla juudeenligheeten, fööreslåår jaa i stelet at teknet ”ŋ”, såm kanxe många cener ijen fråån foneetisk skrift, fåår en plats påå tanjent-boordet, å ääven i alfa-beetet. De ååterfins åkså i andra språåks tekenupsetningar, t eks i en aav dåm saamiska. Et förslaag på huur et såådant tanjent-boord skule kuna see uut presenteeras i menyyn ”Ljudenlig stavning”.
I resten aav dena tekst anvender jaa som ni kan see deta nyya teken, nuu näär jaa beskriivit de!
I den juudeenliga staavniŋen försviner åkså ooliika tyyper aav ”histoorisk” staavniŋ. ”Skuld-skyldig” bliir skuld-xyldig. Åå-juudet staavas altid me å (eler åå). Desa oords slekt-skaap äär inte tilreklig an-leedniŋ föör at motiveera en juudstriidig staavniŋ, anseer jaa.
Desuutom troor jaa de voore lempligt at visa smååoord kunde staavas ooliika i betoonat resp. oobetoonat lääge, til eksempel vii/vi, meed/me, åk/å, altså at årtågrafiin anpasas efter situaxoonen. Men at uutarbeeta en praksis för deta toorde bli ”steeg tvåå”, ääven åm jaa, såm ni kanxe merkt, haar försöökt mej påå deta reedan i dena tekst.
Sen vil jaa vaara äärlig meed at visa probleem i den tradixonela staavniŋen kvaarståår ääven me ”min” staavniŋ. Svenska oord kan betoonas på ooliika set. I oordet ”anden”, (bestemd fårm aav oordet ”and”) liger betooniŋen eenbaart på första staavelsen (aksent 1), meedan oordet ”anden” (bestemd fårm aav oordet ”ande”) har unjefäär sama betooniŋ på bååda staavelserna (aksent 2). Mit förslaag äär at oord me aksent 2 skrivs med en apostrååf melan dåm betoonade staavelserna, altså ”an’den”.
Staavelser me låŋ (dubel-teknad) vokaal äär altid betoonade, å vii haar knapast svåårt me at betoona oorden ”vokaal” eler ”funkxoon” me tryk eenbaart på sista staavelsen. Probleemet up-ståår, då ääven den första staavelsen ska haa betooniŋ ÅM den äär kårt, (altså aksent 2), t eks i oord såm just ”up-ståår”, ”ine-sluuten”, ”fram-tiiden” åsv. En löösniŋ kan vaara at seta et bindestrek efter den kårta, betoonade staavelsen, såm jaa haar joort i dena tekst, eler möjligen ääven häär an’venda apostrååf, ”up’ståår”, ”ine’sluuten” åsv.
Ganska måŋga oord, åftast in’låånade fråån andra språåk betoonas på sista staavelsen, tråts at dena haar kårt vokaal. Föör at markeera uut-talet fööreslåår jaa at man seter diit en apoststrååf i sluutet aav oordet. Eksempel ”fårel’ ”(forell), ”peren’ ”(perenn) ”kolås’ ”(koloss) m fl.
Härmed återgår vi till det gamla, välkända sättet att stava! Nu har du fått ett smakprov på hur en ljudenlig stavning kan se ut. Annorlunda? Ovant? Självklart! Men det kanske inte var så svårläst ändå, eller?
Tyck gärna till om mina tankar och förslag!
Hälsningar, Lasse