Mina tankar om en ny stavning

Dags för en ny ortografi (sätt att stava) för det svenska språket!
Kort tillbakablick
Den svenska ortografin (stavningssystemet) har i stort sett likadan ut sedan stavningsreformen 1906. Denna reform var ett steg i riktning mot en ljudenlig stavning, dvs att skrivna tecken, som inte längre svarade mot det talade språket togs bort (t ex ”f” i ”hafva” försvann och ordet stavades därefter ljudenligt ”hava”, för att i senare tid moderniseras ytterligare till ”ha”).

Jag anser att det nu, i början på 2000-talet, är dags för en ny, och än mer genomgripande stavningsreform. Varför inte ta steget fullt ut och införa en stavning, som är, så långt möjligt, helt ljudenlig, dvs att varje språkljud konsekvent motsvaras av ett och samma tecken. Jämför här gärna med t ex finskan, som i stort sett har ljudenlig stavning.

Jag är övertygad om att en sådan stavning skulle välkomnas av alla de människor i vårt land, som har större eller mindre läs- och skrivsvårigheter och på olika plan hämmas i kontakten med skriven svenska, och även för det stora antalet nyanlända, som brottas med att lära sig svenska.

Enkel- och dubbelteckning
En stor stötesten är den i min mening ologiska stavningen av kort respektive lång vokal. I svenskan är vokallängden betydelseskiljande, medan vi endast har en enda konsonantlängd. Dock är det konsonanttecknet som följer vokalen som enkel- respektive dubbeltecknas, vilket skapar onödiga svårigheter. Lösningen skulle kunna vara att enkel- eller dubbelteckna vokalerna i stället (enkel vokal = kort vokal, dubbel vokal = lång vokal)!

Konsonanterna behöver således aldrig dubbeltecknas, då det är antalet vokaler som avgör vokallängden. Man skulle ju eventuellt kunna markera lång vokal med accent eller annat tilläggstecken som ett alternativ till dubbelteckning, men detta torde ställa till problem i kombination med prickar och ringar i å, ä och ö. En tanke kunde vara att, som i fonetisk skrift, låta lång vokal markeras med ett kolon efter vokaltecknet, men detta skulle troligen göra en text ganska tungläst (och tungskriven), och riskera förväxlingar med ”andra” kolon i texten.

Exempel på enkel/dubbelteckning av vokaler: ”hal” blir haal, ”hall” blir hal.

Släktskapsstavning

I språkvårdssammanhang har ofta betydelsen av s k släktskapsstavning framhållits, alltså att släktskapen hos två (eller flera) ord går igen i stavningen, trots att uttalet under utvecklingens gång har skiljts åt.
I en ljudenlig stavning måste med nödvändighet sådana kopplingar brytas. Betydelsen av att i stavningen markera släktskap mellan ord torde vara av ganska ringa betydelse för de flesta nutida språkbrukare, i synnerhet som en sådan markering kan innebära stavningsproblem för många människor.

Vilka tecken behövs?
En målsättning bör vara att varje ljud i svenskan ska ha ett enda tecken, alltså inte skrivas med kombinationer av tecken.

”Sje”-ljudet är ju ett exempel på ett ljud med en mängd olika stavningar. Mitt förslag är, att ersätta alla olika varianter av stavningar av sje-ljudet med tecknet x. X används ju i dag som ett tecken för två ljud, nämligen k+s, vilket ur ”ljudenlighetssynpunkt” inte är särskilt lyckat. Förhållandet kan alltså egentligen betecknas som det motsatta jämfört med sje-ljudet. Ljudkombinationen k+s bör följaktligen skrivas ks, som t ex i norskan. I så fall skulle tecknet x kunna ”frigöras” för nyttigare ändamål, nämligen som samlande tecken för sje-ljudet. Faktum är att detta tecken i flera språk betecknar just en sorts sje-ljud, liksom också i fonetisk skrift.

Ett annat tecken som ”tappar” sin ursprungliga funktion är c. Teckenkombinationen ck försvinner ju om alla konsonanter enkeltecknas, och i alla andra sammanhang kommer c att ersättas av tecknet s eller k. Däremot skulle c med fördel kunna användas som tecken för ”tje”-ljudet. Även här finns kopplingar till andra språk, t ex italienska, där c före mjuk vokal betecknar tje-ljud.

Ett ljud, som även fortsättningsvis kan bli svårt att beteckna med endast ett tecken är ng-ljudet. Här finns ingen bra kandidat bland de återstående tecken, (q och w), som blir ”onödiga” i den nya stavningen. Däremot finns det faktiskt ett tecken för detta ljud, som återfinns i bl a samisk teckenuppsättning och även i fonetisk skrift, vilken skulle kunna användas, nämligen tecknet ”ŋ” (i versal form ”Ŋ”). I sammanhanget kan nämnas att det på en Windows-baserad dator är ganska enkelt att modifiera tangentbords-layouten genom Microsofts egen applikation ”Microsoft Keyboard Layout Creator”. (Hur detta kan göras på andra plattformar vet jag inte, men jag är övertygad om att det går att lösa!). Min ambition har varit, att så långt möjligt kunna behålla den gängse svenska tangentbordslayouten, men målsättningen ”ett ljud > ett tecken” skulle faktiskt kunna motivera denna modifiering. (Se bilder nedan!)

I nutida svenska sammanfaller i de allra flesta svenskars talspråk kort e-ljud och kort ä-ljud. Detta korta ”gemensamma” vokalljud kan höras t ex i ordparen vänta-ventil och i (med en något ”mörkare” variant före r) i ordparen berg-färg. Jag föreslår att detta ljud i den nya stavningen skrivs som e, vilket medför att tecknet ä endast används för det långa ä-ljudet, och då givetvis dubbeltecknat.

Stavningen av det korta ”å”-ljudet är ett annat problem i den nuvarande stavningen. Mitt förslag är att kort ”å”-ljud alltid stavas med å, (”som” blir såm), och att tecknet o reserveras för kort ”o”-ljud (t ex tom, Rom).

Modifierad layout, gemener:

Modifierad layout, versaler:

Modiferad layout med tangenten Alt Gr:

Modifierad layout med tangenterna Alt Gr+ Shift:

Kommentarer till ovanstående bilder:

Som framgår av ovanstående bilder har tecknen som i svensk standard-layout återfinns på tangenten till höger om ”Å”, dvs trema ( ¨), circumflex (^) och tilde (~), flyttats. De två förstnämnda ligger på tangenten för akut och grav accent till vänster om Backspace-tangenten och nås via samtidigt tryck på Alt Gr, resp. Alt Gr+Shift. Tecknet för tilde har flyttat ett steg nedåt till tangenten för apostrof (’) och asterisk (*) och nås via samtidigt tryck på Alt Gr. Det innebär att tangenten till höger om ”Å” frigörs för tecknen ŋ och Ŋ som framgår av bilderna ovan.
En bonus i denna förändrade layout, som inte har med förslaget om en stavningsreform att göra, är att tecknen för ”c med cedilj” (ç, Ç) har lagts till, via tryck på c-tangenten i kombination med Alt Gr resp. Alt Gr+Shift. Dessa tecken, som används i bl a franska och portugisiska, finns märkligt nog inte med i den ordinarie svenska tangentbordslayouten, men har här gjorts tillgänglig på ett enkelt sätt.
Det kan också nämnas att det finns möjlighet till ytterligare layoutändringar i programmet Microsoft Word, vilka givetvis då enbart fungerar i detta program.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.